Jag får knappt ihop dagar och nätter med ork och energi med ETT barn. Ekvationen går ju inte ihop. Hur klarar människor av två barn eller ÄNNU FLER? Detta är för mig ett mysterium. Är det för att man lär sig så otroligt mycket av det första barnet så att det går lättare sedan? Men ändå? Två (eller fler) barn som ska matas, bytas på, lekas med, mysa med, kramas, badas, nattas, tas om hand när de vaknar på natten och tusen andra saker. Sedan ska man väl hinna sova någon timme själv också? Eller är det just det som bortprioriteras? Funkar det för att det är dubbelt (eller mer) så roligt? Är det dubbelt så jobbigt? Jag har hört att barn växer och blir stora, är det något som spelar roll i sammanhanget? Men visst får man fortsätta krama och pussa dem även då? Hoppas det.
Jag tror (men jag kan ju inte veta) att när man väl får fler barn (bevare mig väl :-) så inser man hur lugnt det var med bara ett och att man kanske skulle använt ettbarnstiden på ett annat sätt. Men man kan ju inte vara efterklok i förväg heller. För när man sitter där med ett endaste barn som är ens första så går så mycket tid och energi åt till att lära sig allt, hur barn fungerar, hur just detta barn fungerar, alla oro som ska bekräftas eller som kan viftas bort, alla misstag man gör och allt man ska lära sig om hur man själv och ens livskamrat fungerar som förälder. Det handlar ju om att ställa om livet åt ett annat håll och det tar tid att vänja sig. För mig i alla fall.
Men det är ju så roligt också. Så fantastiskt roligt. Kommer på mig själv med att skratta väldigt mycket när vi är med Vanna. Hon är ju så roligt och det är så roligt att vara med henne. Och när jag var på stan igår någon timme så var hela hjärtat fullt av Vanna och Mattias och jag ville bara hem. Eller rättare sagt, jag var glad över att ha en sådan fin liten familj att komma hem till, men det vara skönt att få en stund för sig själv.
Hur som helst: Tapperhetsmedaljerna kan hämtas här hemma hos oss, det är bara att komma förbi. Så kan vi fika också. Jag sätter på kaffepannan nu och inväntar alla besök.
9 kommentarer:
Vi som har lite långt att åka -- kan vi möjligtsvis få medaljen sänd per post? Portot kan ju kvittas mot det uteblivna kaffet.
Många porton blir det.
Ha det bra alla tre.
Jag sätter mig på tåget nu då, cirkus 8 timmar ska det ta och ett par lusentappar går det på, men det är det ju värt! Tapperhetsmedalj (tur att man får den bara genom det faktum att man HAR två barn, inte hur väl man orkar med det….) och en kaffetår med Annica!
Stressig morgon (apropå det där med två barn…), noll motivation och energi att ta itu med något på jobbet, sitter mest och drömmer mig bort, till en kaffestund vid ett köksbord i Falun till exempel…
Eller så kan Vanna och jag ta med den till Långed när vi kommer. Så kanske du kan bjuda på kaffe, pappa?
Vad kul Kristina, då borde du snart vara framme. Jag bakar nåt gott och så kan vi skvallra och analysera. Vore så kul att ses! KRAM
Jag hämtar ut min tapperhetsmedalj nästa helg då vi kommer till Falun. Vi har ett besök hos familjen Gozzi inbokat så då måste vi ses.
Hade jag vetat att det fanns tapperhetsmedaljer, så hade jag kommit förbi igår, när jag ändå var så nära...(Nyhammar)
Kusinkramar//Ann
Vad kul, Nilssons - då ses vi!
Tackar och bockar!!! Dock måste jag nog erkänna att göromålen/problemen/orosmomenten inte direkt dubbleras, utan till stor del byts ut... I viss mån är det tom lättare med två, dom sysselsätter ju varann vääääldigt bra. Utöver detta får man ju som förälder beundra många fler hyss att skratta åt....
Attans kusin, att vi missade varandra. Det får bli nästa gång! KRAM
Johanna, det har jag inte tänkt på - att de sysselsätter varandra. Dubbelt upp i bus låter bra:-) Kram från Falun till Luleå.
Skicka en kommentar