Tänk att få spendera dagarna med dessa två flickor. En ära på alla sätt. Om inte annat utvecklar man sitt känsloregister på ett fantastiskt vis. Jag pendlar mellan lycka och leda, hopp och förtvivlan, stress och frid, mellan hybris och en känsla av total otillräcklighet. När dagen är slut och jag själv också för den delen, är det ändå känslan av att vara fantastiskt lyckligt lottad som känns mest. Och tröttheten. Snart vänjer jag mig kanske och förmår jonglera med två fina ungar på en gång utan att tappa bort mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar