Bloggandet som kom av sig

Och så gick det sista av sommaren och höstens början kom utan att jag ens orkade tänka en enda fullständig tanke. Än mindre blogga. Men nu gör jag ett försök, åtminstone med bloggandet - detta unika dokument över vår samtid och barnens uppväxt :-).

Sommaren var fylld av roliga besök och också två långresor - en norrut och en söderöver som sig bör. Och som vi har njutit av vår första sommar i huset. Alla pratade om den dåliga sommaren, men ärligt talat - så mycket regnade det väl ändå inte? Och sommar är ju alltid sommar. Det är underbart grönt överallt och man slipper mössa och dagissjukdomar. Att man dessutom är ledig gör ju att sommaren helt enkelt är en härlig tid på året oavsett antal soldagar. Det bästa sommarvädret är ju dessutom ljusmulet och 20 grader varmt. Men visst märker man nu när dagarna blir kortare  att man inte riktigt hunnit tanka ordentligt med ljus inför den mörka delen av året. Fast nu stundar årets finaste tid tycker jag - färgglad höst är min absoluta favorit!

Vad har hänt mer sedan sist? Jo, en katt har flyttat in hos oss. Den slog följe med oss hem en dag och blev helt enkelt kvar. Antagligen sitter det någon småbarnsfamilj i trakterna och gråter över sin försvunna kisse som lever i högönsklig välmåga i vårt hem, klappad med både hård (Jill) och mjuk hand av samtliga familjemedlemmar. Vi ska sätta upp lappar med foton på katten och se om vi får napp, men i hemlighet hoppas vi att den ska stanna hos oss. Ett hem behöver en katt, dock helst en som inte är efterlyst av någon annan.

Mer då? I höst ska vi låna ut vår hall och vårt kök till en filminspelning om allt går enligt planerna. Roligt tycker vi! Och i somras damp det ner ett vykort i postlådan med en förfrågan om vi var intresserade av att sälja vårt hus eftersom avsändarna tyckte att det var så fint. Vi kan bara hålla med, men vi flyttar inte en meter härifrån. Vi älskar detta hus! Vi skrattar gott åt alla bilar som kör långsamt förbi huset och spanar, ibland till och med hängadens ut med kameran i högsta hugg. Vi intalar oss att det är för att huset är en dröm och inte för att dokumentera platsen och idioterna som köpt det där radonhuset/söndermöglade rucklet/huset där det skett tio bestialiska mord (inget av detta stämmer såvitt vi vet).

Barnen har vuxit otroligt mycket denna sommar. Jill har gått från rultig bebis till en solstrålande ångvält med en vilja av stål och med ett imponerande ordförråd. Vanna har förfinat sina egenskaper som nyfiket avvaktande filosof med spring i benen och med många och kloka funderingar om stort och smått. Om en månad börjar Jill på dagis. Vanna tycker fortfarande att det är jobbigt att skiljas åt på morgonen vid dagislämning, men har roligt när hon väl kommit på plats. Vi försöker hjälpa henne så gott vi kan, vi tror att hon egentligen bara vant sig vid att man ska vara ledsen vid lämningen och att det är svårt att bryta det mönstret. Dagispersonalen hjälper till på bästa sätt. Jag skulle själv vilja tas om hand av dessa människor - de är helt fantastiska.

Och jag - jag arbetade så mycket på ett jobb som redan från början var svårt och som till slut blev i princip omöjligt med tanke på hur arbetet är upplagt och på grund av en massa andra tråkiga omständigheter. Till slut fick jag så ont i magen att jag nu är sjukskriven ett tag, förhoppningsvis inte så länge. Det känns bättre i magen nu, men när det var som värst kunde jag varken sitta eller ligga, och absolut inte jobba. Än mindre kunde jag gå på ett efterlängtat bröllop när en av mina finaste vänner gifte sig. Just det var riktigt jävla supertrist och jag är så arg över att mitt jobb har gjort min kropp så illa, för att inte tala om vad det gör med mig som person - jag som egentligen är en glad och spontan person har blivit alldeles kantig, misstänksam och utan ork att njuta av allt som är fint och bra omkring mig. Det är lite jobbigt just nu kan jag tycka. Men om några år kommer jag antagligen se tillbaka på detta som en period i livet då jag tvingades tänka om och tänka nytt och då jag äntligen hittade en plats i arbetslivet och livet i övrigt som gjorde att jag slapp magont, nattliga grubblerier och överjävliga typer. Då kommer jag att inse att detta var bra. Jag antar att det är nu jag verkligen ska skriva klart min kioskvältar-roman. Men först ska jag krypa ner i sängen en stund och läsa en redan färdig roman, dock inte min egen. Denna lyx unnar jag mig när jag är hemma själv denna förmiddag.