För vad gör man när Vanna är på sitt skrikigaste humör, gråter i vagnen, i bilen och när hon ser och hör herrar med mörka röster? Och när hon inte sover middag när vi hade tänkt? Och när hon varit vaken flera timmar på natten så att vi alla är jättetrötta på dagen? Jo, då stannar man hemma.
Pappa och Monicas besök här var hur som helst väldigt trevligt, trots ovanstående och trots att det inte blev något skogsäventyr och lingonplockning som vi hade tänkt. Kanske ska man helt enkelt inte planera så mycket och inte ta för givet att man kan göra allt det där gamla vanliga just nu? Vi har mycket kvar att lära helt klart.
Som alltid är det så roligt att träffa familjen. Vi åt god mat, Mattias och Vannas morfar åt surströmming, vi lekte med Vanna, gjorde ett besök i Falu koppargruva, gick på promenad och fikade i husbilen. Inte illa. Och Vanna var bara ledsen en dag av två. Igår var hon på sitt soligaste humör igen.
Varje gång familjebesöket är över hänger jag läpp. Önskar så att vi bodde närmare varandra. Vill ha en vardag med familjen och att Vanna ska träffa alla ofta, ofta. Och att man ska kunna sitta och fika och bara prata strunt mer än ett par gånger om året. Sverige är ett alltför avlångt land.
4 kommentarer:
Det är inte alltid lätt. Vi fick höra "det blir lättare vid 3 månader", "det blir bättre vid 6 månader" sen sa vi "det kanske blir bättre vid ett år".
Jag var hemma i 8 månader och det var de två sista som jag och J kunde göra något "vanligt". De tre första kommer jag knappt ihåg. Nästan varje promenad började med gråt och skrik. Så fort han vaknade ville han ur vagnen. Jag har gått hem med J på armen knuffandes vagnen med magen flera gånger. Det gick bättre med vagnen i sittläge. Vi bytte när J var 5 månader.
J har inte sovit bra på nätterna för än han var 9 månader. Då sov han en hel natt för första gången. Innan dess var det himmelrike om han sov 4 h isträck. Det var vanligare med 1,5 - 2 h samt vaken 2-4 h i sträck per natt. Han sover bättre nu men vaken perioder är fortfarande vanliga och rackarns jobbiga. Vi har varit så trötta så trötta och knappt orkat oss utanför dörren ens för att handla mat. Så vänner och bekanta har fått vänta på våra besök.
Det går ju inte att veta vad som är fel när de små blir arga. Man får försöka med de medel man kan. Ibland blir man frustrerad. I vår föräldragrupp har vi bebisar som är så lugna och sover så bra på nätterna. Dessa bebisar kan ju följa med på allt och deras mammor orkar ju gå på stan och visa sig ute. Det är dessa mammor man ser och dem man jämför sig med. De som är som oss de är hemma och vilar.
Det blir bättre men när någon säger det så känns det inte som tröst för det är ju nu man är trött, sliten och kanske lite frustrerad.
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver, även om Vanna är hälften så gammal som J. Både vi själva och andra intalar oss att det blir bättre och det tror jag nog på egentligen, men som du säger - det är ju just nu man är helt färdig. Sedan är det ju så olika från dag till dag (och natt) - ibland går det jättebra i bil (som till Jons kalas t ex) och vagn och med sömn, andra dagar skriker hon som om det inte fanns någon morgondag. Och man kan inte hitta ngt skäl alla gånger. Det är så många gånger som jag bokstavligt talat sprungit fram med vagnen på stan eller i affären för att hinna hem innan det blir skrikfestival. Och så ser man alla mammor med glada ungar på stan förstås... helt sant som du skriver, det är ju de som är som oss som är hemma. Mycket klok reflektion. :-)
Nu laddar vi för babysim i eftermiddag där både turen dit och hem är lika oviss som själva badandet.
Tack för ett trevligt kalas. Kom snart och hälsa på oss!
Skönt att höra att vi är fler :-) Känner igen det där med att bära på bebisen och knuffa vagnen med magen. Vi byter nog snart till sittdel och hoppas att vagnpromenaderna då blir fler och gladare.
Precis så är det - har man en bebis som bara sover & sover och bara ler när den är vaken - ja, då är det inte så avancerat att ta den under armen & göra allt det där man tänkt & planerat & vill. Men har man nu, av någon anledning man mest troligt aldrig får reda på, välsignats med en skrutt som inte sover som en klocka och vissa dagar "inte är så glad i livet" (..som Nils säger..)- DÅ är det inte så himla lätt att vara den där rosenkindade mamman som långfikar på stan!!
Jag har upplevt båda världarna! Gick aldrig en meter med barnvagnen utan bärselen under med Nils & bytte ibland bebis på stan med min kompis Malin bara för att för en stund få låtsas att det var min bebis som låg vaken & jollrade i vagnen & inte min som skrek! Det var ljuvligt!! :-)
Jag är glad att jag upplevt båda sidor - har man bara varit mamma åt bebisar som är nöjda hela tiden är det så lätt att sitta på sin kammare & tro att dom där mammorna som knappt tar sig ut vissa dagar på något vis själva gjort det besvärligt för sig!!! Bebisarna som är lite mer krävande lär oss mycket om oss själva (!) & det enda man vet med säkerhet är att det blir just bättre! Det smyger sig på. Man har svårt att ta på när det händer men plötsligt blir knorr-dagarna färre & färre för att sen helt försvinna & kvar sitter man med en liten människa som kommunicerar & är go & glad mest hela tiden!!
Håll ut söta du & ge Vanna en liten puss från mig!!
Stor kram
Åse, vad skönt att läsa detta :-) Tror det stämmer (tycker mig märka det till och med) att det blir lite bättre i smygande takt. Särskilt om jag jämför med hur de första månaderna var, men också senaste tiden. Både Vanna och hennes nyfödda föräldrar blir ju äldre och mer erfarna för varje dag...
Ibland tänker jag att jag ska göra allt som vanligt oavsett Vanna och inte bara sitta hemma. Det är ju inte heller bra att bara låta bli saker för att det är det mest bekväma för stunden. Det är väl en avvägning från situation till situation. Försöker ta mig ut med Vanna på något sätt varje dag, ibland går det lätt, bland tar det emot. Ibland inser man ju att det kostar för mycket och när jag märker att Vanna tycker det är jobbigt stannar jag hellre hemma.
Man lär sig verkligen mycket om sig själv som du skriver och den erfarenheten vill man inte vara utan. Och plötsligt skrattar Vanna så hjärtligt mitt i alltihop och då struntar man i allt som är jobbigt och att man är nybörjarförälder.
Kram tillbaka!
Skicka en kommentar