Inskolning och barntankar

Denna vecka är det inskolning för Jill. Det går ganska bra, även om sömnen och maten inte riktigt funkar än. Eller rättare sagt, båda dagarna har jag fått Jill att somna i vilrummet, men igår sov hon bara en kort stund och idag vaknade hon av att byggnadsarbetarna som renoverar precis ovanför dagis och som lovat att inte borra så att hela huset skakar just under vilan, borrade för både kung och fosterland under den tiden. Åt skogen med er, säger jag bara. När det gäller lunchen kan jag tycka att personalen kunde planera på ett annat sätt så att det inte blir väldigt mycket och påfrestande väntetider för hungriga småbarn. Lätt för mig att säga och visst behöver barn lära sig att vänta, men man vet väl själv hur jobbigt livet kan kännas strax innan lunch. För Jills del har det inneburit att hon varit för hungrig och frustrerad för att äta och bara gnällt och skrikit istället. Idag smugglade jag med en banan som räddning och tur var väl det.

Ärligt talat tycker jag det är skitjobbigt med inskolningen och vill helst strunta i alltihop. Vara hemma med Jill ett tag till. Men det är svårt att underhålla Jill hemma en hel dag numera och hon verkar trivas på dagis och det är det viktigaste. Hon leker, går långt från mig (inte hela tiden) och samspelar med barn och fröknar. Nyfiken och intresserad, man ser hur hon suger åt sig som en svamp av allt hon ser. Och så har hon Vanna på gården när de är ute, Vanna går ju på avdelningen bredvid. Idag lekte de jättemycket ute tillsammans. Lycka att de har varandra på dagis!

Jag tycker att det händer för lite på Jills avdelning, det känns som om personalen mest går omkring och väntar. På vad kan man undra. Men barnen verkar ha det fint och sysselsätter sig själva och fröknarna är ju såklart där och finns till hands och ansvarar för strukturen. Jag antar att jag jämför för mycket med Vannas dagis som redan från början innehöll mer uppstyrda och roliga aktiviteter, men Vanna började ju dagis ett halvår senare än Jill. Småttingarna får kanske inte ut jättemycket av uppstyrda göromål på dagis i den här åldern. För dem är det kanske viktigast av allt att de får en grundstruktur för sin dag, att de får leka, känna trygghet och att veta när mamma eller pappa kommer. Fröknarna och jag har pratat mycket om detta och de håller med. De verkar bra och snälla, men har antagligen jobbat tillräckligt länge för att inte känna samma brinnande engagemang som på Vannas avdelning där vi och Vanna älskar fröknarna och litar på dem fullt ut. Nå, det där växer nog fram hos dessa fröknar också.

Jill är så sugen på dagis och har roligt, det märks. Det har synts sedan länge när hon varit med och hämtat Vanna efter dagis. Hon vill leka och vara där. Därför bestämde vi att hon hon kunde få börja nu när hon är 1,5 år. Dessutom har vi nästan inga föräldradagar kvar. Har ni hört så förskräckligt? Men det får bli lagom långa dagar för båda barnen, inget heltidsjobb på dagis. Det innebär mindre lön för oss för att få ihop det, men alternativet känns så jäkla trist. Jobba minst heltid båda två och hämta alldeles för trötta och hungriga barn som man bara vill skicka i säng så att man själv får lägga sig i soffan framför en film. Om det går att undvika ska vi göra det. Åtminstone när de är så här små. Vi vill vara tillsammans med barnen ju!

Att lämna Jill första gången redan på fredag (som den allmänna inskolningsplanen säger) kommer inte att hända. Kanske en liten stund för att prova men inte i många timmar. Vilken pjåskig mamma tänker ni nu. Men varför ska allting gå så snabbt och varför ska små barn som behöver tid forceras in i allt? Varför så bråttom när lugn och ro (för oss) funkar bättre? Jag upphör aldrig att förvånas över de förväntningar som finns på barn och att ha barn. Barn ska tvingas till att sova på ett visst sätt och vissa tider, kosta vad det kosta vill, de ska lära sig veta hut innan de ens kan säga flaska, de får eventuellt synas men inte höras och absolut inte inverka på de vuxnas tid, utveckling kallas för jobbig trots (Ja, det ÄR jobbigt!), deras åsikter och berättelser är bara lustiga och inget att lyssna på, gråt viftas bort som ilska eller protest och får ingen respons och jag dööör när jag tänker på alla barn som hela tiden måste söka bekräftelse och närhet från sina föräldrar som om det vore något man måste förtjäna för att få känna av.

Nu säger jag inte att det är så här på dagis, inte alls, jag tror det blir bra för Jill med tiden och Vanna gör så stora framsteg varje dag. Men just nu tänker jag bara så mycket på hur uppstressat och formaliserat allt är för barn på många sätt. Alla barn är ju olika och alla familjer får lösa sitt liv på sitt sätt, men ändå kan jag inte låta bli att tänka: Låt barn ta tid. Herregud. De blir stora ändå, jag lovar. Men man måste väl inte springa hela vägen? Risken är stor att man tappar något då tror jag och att man dessutom missar att färdvägen är riktigt fin. Även om det är många uppförsbackar. Som ni förstår är jag jätteblödig och stridslysten just nu. Så går det när en mamma skolar in ett litet barn och ligger vaken om nätterna och känner efter hur det känns.