Lämning och herrgårdsbebis

Vanna blev ledsen så fort vi kom innanför dagisdörren idag. När jag fått av henne ytterkläderna gick hon dock direkt in i ett annat rum och hämtade en bil och jag satt kvar i hallen. Sedan hamnade hon hos fröken och jag pussade, vinkade och gick. Vanna nickade när jag sa att jag snart skulle komma tillbaka. Igår när jag hämtade henne blev jag lycklig i hela kroppen. Hon såg mig inte när jag kom och jag kunde sitta fem minuter och bara se hur hon var helt uppslukad av en lek där några barn gömt sig bakom ett färgglatt draperi och Vanna och de andra letade tillsammans med fröken. Jag såg direkt att hon var sig själv, att hon var helt lugn och att hon inte var gråtig alls. Fröken berättade att hon inte varit ledsen nästan alls på hela tiden. Mitt hjärta svämmade över. Jag inser att det kommer att gå upp och ner och att detta kommer att ta tid. Ni kan lita på att mina mammiga överanalyser av Vannas dagisstart fortsätter här på bloggen.

Efter lämning idag gick jag och handlade och som alltid tittar folk gärna ner i vagnens liggdel när man promenerar med vagnen på stan. Jag kan förstå deras förvåning av att inte alls se någon liten rosig bebis utan istället istället en herrgårdsost och en burk keso ligga där och skramla. Nu ska jag vila mig och magen en stund.