Trötthet och dagismorgon

Jag blir så besviken på mig själv för att jag inget orkar. Vill fixa massor hemma, vill skriva på min bok, vill ringa vänner och verkligen prata, fixa med alla tråkiga papper och jag vill framför allt vara en bra mamma som orkar hela dagen. Men icke. Borde kanske egentligen vila mest hela tiden, men det är svårt att slappna av helt när det är så mycket man vill göra och vilandet gör mig bara tröttare (även om det är ljuvligt att få vila just då och jag får mindre ont). Nu ser vi fram mot fredag och helg. Hoppas att vi får vara friska, även om det ju är höjden av effektivitet att vara sjuk under helgen och sedan frisk men slut under veckan.

Dagis har gått bra hela veckan. Idag var de två fröknar som Vanna känner bäst sjuka och en tredje som hon knappt känner tog emot henne. Det hade ändå gått jättebra och Vanna hade till och med suttit i knät och lyssnat på sagor hos ytterligare en fröken som kom från en annan avdelning. När jag hämtade Vanna var hon mitt i dagens projekt (lägga maximalt antal bilar i en gammal barnvagn). Just nu är det jobbigaste att morgonstunden hemma inte längre är så rolig. Vanna brukar vara superglad när hon vaknat och leka bra själv. Nu är hon pipig och gnällig och det blir värre när vi ska ge oss iväg. Själva lämningen känns nästan lättare. Idag var morgonen dock ganska ok, jag försökte göra morgonstunden extra mysig och verkligen göra allt jag kunde för att inte visa att jag själv tycker att det ska bli jobbigt att ge sig iväg, vilket verkade fungera.

Äter dåligt gör hon också just nu. Fast allt i hela världen har kanske inte med hennes dagisstart att göra, även om det är lätt att tro det. Herregud, vi får väl ge ungen lite tid. Det här är ju nytt för henne och hon har redan lärt sig så mycket och är så himla duktig. Vår stora tjej. Tänker på hur lång tid det tar innan man själv köper en ny situation i livet, till exempel ett nytt jobb. Kanske är man då själv lite pipig på morgonen innan man ska iväg?